Vad gäller människans natur föds hon med den. Varje människa kommer till denna värld med den renade personlighet som Gud önskar. Men genom att leva sitt liv i denna värld upphör hon aldrig att fördärva sin gudagivna natur. I modern terminologi kallas detta miljömässig eller samhällelig betingning.
I detta avseende är kriteriet för rening att en person ska lära sig om sitt fall från nåden genom introspektion. Och enligt principen om självreform bör hon rehabilitera sig själv och återgå till det naturliga tillstånd som hennes Skapare har gett henne. Den renade personligheten återställs med andra ord till orörd dygd.
Den som renar sig själv på detta sätt är den som kommer att anses förtjänt av inträde i paradiset i livet efter detta.
Vad är kriteriet för tazkiya?
Det är att man blir så i samklang med det gudomliga sättet att tänka och det gudomliga sättet att leva att man känner att man vägleds av sin egen naturs röst. Utan att tveka bör man vara villig att acceptera detta, även om det strider mot ens käraste önskningar.
Det verkliga målet med tazkiya är anknytning till Gud.
Detta är hela sanningen. Med andra ord, tazkiya gör det möjligt för en att fokusera så totalt på Gud att man blir fri från alla andra hänsyn, förutom hängivenhet till Gud. Tazkiya gör det möjligt för en att göra Gud till centrum för sin uppmärksamhet i ordets fulla bemärkelse.
Att göra Gud till sin enda angelägenhet är ingen enkel sak. Det är som att åstadkomma en total revolution i sin psyke.
Den som upplever en sådan revolution tar Gud som Givaren i ordets fulla bemärkelse och betraktar sig själv som mottagaren i ordets fulla bemärkelse. Hans tänkande blir gudsorienterat: hans känslor är helt centrerade kring Gud. Hans ord och handlingar återspeglar den gudomliga kulturen. Ödmjukhet växer inom honom, han blir en man skuren till storlek. Hans hjärta är fullt av välvilja istället för hat mot andra. Istället för att bli högdragen och oförskämd blir han ödmjuk.
Hans attityd till andra är undergiven snarare än oförskämd. I alla frågor erkänner han sina egna misstag snarare än att skylla på andra. Han börjar föredra att tiga snarare än att vara pratsam. Istället för att sitta i framsätet föredrar han att sitta i baksätet.
Innan han yttrar ett enda ord funderar han över om hans ord i Guds närvaro kommer att accepteras eller förkastas. Privat är han lika försiktig som han är offentligt.
