När hen genomgår denna tumultartade upplevelse beskrivs detta i hadithen så här:
"Människan mindes Gud i sin ensamhet och, med känslornas intensitet, väller tårar upp i hens ögon" (Sahih al-Bukhari, Hadith nr 660).
Denna hadith talar om en person som tänker på denna värld som en prövningsplats och djupt inser dödens och Räkenskapens dags nöd. Sedan genomgår hen dessa andliga känslor, när hen skarpt känner helvetets eld och kan se paradisets eviga scener i sin fantasi.
När hen genomgår den djupa upplevelsen av att minnas Gud och blir omedveten om allt annat, blir allt annat än Gud helt oviktigt i hens ögon.
I sådana stormiga stunder upplever han en storm i sitt hjärta och sinne. I hans ögon väller ett hav av tårar upp i fruktan för Gud. När han slutar tänka och bara har en förhöjd känsla, finner den gudomliga naturen som finns latent inom honom ord i form av tårar.
I sådana stormiga stunder är allt en person yttrar från sina läppar en genuin dua, eller bön. Det är denna dua som är dua med ism-e-aazam och en sådan dua är alltid på ens eget modersmål, snarare än på något annat språk.
