Snarare ligger skulden på de så kallade "islamiska tänkarna", som i den "islamiska revolutionens" namn gav dessa ungdomar en ideologi som ledde till sådana negativa konsekvenser. Dessa så kallade "islamiska tänkare" har kokat ihop en helt felaktig, politisk tolkning av islam.

Islams metod är dawah-metoden (inbjudan till islam genom dialog). Motsatsen till detta är den politiska metoden. Dawah-metoden är baserad på fred. Den politiska metoden är baserad på konfrontation. De två metoderna står helt i motsats till varandra. Baserat på sin speciella mentalitet betraktar människor som väljer den politiska metoden andra som sina fiender.

Resultatet av detta har blivit att islamiska rörelser har förvandlats till politiska rörelser. Och sedan har alla de felaktiga saker som är kopplade till politik och politiska rörelser felaktigt förknippats med islam.

Som en konsekvens av sin inneboende natur ser dawah på motståndare som potentiella vänner. Med politik är det raka motsatsen. Vanligtvis ser politiker andra som sina motståndare och fiender. Det är anledningen till att dawah-relaterade handlingar skapar en "barmhärtighetskultur", medan politisk agitation producerar en "hatkultur".

I ett samhälle som kännetecknas av "barmhärtighetskulturen" kommer godhet att blomstra. Och där "hatkulturen" uppstår kommer ondska och våld att spridas. Ingen form av godhet kan samexistera med hat.

Det verkliga arbetet som ska göras
Faktum är att dagens politiska agitationer och det våld som underblåses av muslimer inte bara är oislamiska utan också helt meningslösa. Den senaste historien ger gott om bevis på detta.

Under första hälften av 1900-talet var de flesta muslimska länder, direkt eller indirekt, under västmakternas kontroll. Sedan lanserades rörelser för deras självständighet. Idag är alla dessa muslimska länder politiskt oberoende. Omkring 60 muslimska stater utgör tillsammans det största blocket bland medlemmarna i FN. Trots detta har muslimer ingen vikt på den globala politiska nivån.

Anledningen till detta är att politisk dominans förr i tiden räknades för allt, medan den idag har reducerats till en sekundär status. Idag anses utbildning, kunskap, vetenskap, teknologi och ekonomi vara viktigare. Att bara vara oberoende i politiska termer har inte mycket vikt i dagens värld.

Eftersom dagens muslimska länder idag ligger betydligt efter andra inom dessa icke-politiska sfärer, har de ingen plats på den globala kartan. De flesta av deras invånare är fortfarande outbildade. Inom vetenskap och teknologi är de fortfarande beroende av västländer. Enligt moderna standarder har de inte uppnått ekonomiska framsteg. Trots att de verkar vara politiskt suveräna ligger dem efter inom alla livets moderna sfärer. Trots sin politiska oberoende domineras de i verkligheten fortfarande av andra.

Flera muslimska länder har, enligt egen uppfattning, bevittnat en "islamisk revolution" – till exempel Egypten, Pakistan, Iran, Sudan, Afghanistan, etc. Dessa så kallade "islamiska stater" lider dock av samma allvarliga problem som sekulära muslimska stater. Detta beror på att dessa så kallade islamiska länder är lika efterblivna som de senare inom de intellektuella och ekonomiska områdena. 

Därför är det verkliga arbetet att göra idag är att hjälpa muslimer att avancera inom dessa icke-politiska sfärer. Och detta arbete är utan tvekan helt icke-politiskt. Det har ingenting alls att göra med politik och politisk dominans. Dessutom är sådant icke-politiskt arbete endast möjligt inom en rent fredlig ram. För att engagera sig i denna typ av arbete finns det inget som helst behov av att sprida hat eller uppvigla till våld. Detta arbete är helt och hållet av positiv natur, och det har ingenting att göra med negativa aktiviteter.