Strax därefter etablerades ett oberoende politiskt centrum i Marocko. Sedan följde ett oberoende styre i Egypten. På detta sätt uppstod, en efter en, oberoende muslimska stater. Ett stort imperium delades upp i mindre muslimska kungadömen. Ett av dessa muslimska sultanat är känt som samaniderna.
Samanidsultanatet etablerades i Iran och varade i cirka 150 år.
Nasr ibn Ahmad ibn Saman (d. 892) var en samanidisk härskare. Det sägs att när han erövrade Nishapur arrangerade han en stor fest. När han satt på sin tron bad han en viss alim (religiös lärd) att recitera några verser från Koranen med anledning av sin kröning. Alim reciterade lämpliga verser från kapitel 40, varav en löd:
"Vem skall riket tillhöra den dagen? Det skall tillhöra Gud, den Ende, den Allsmäktige." (40:16)
När Alim reciterade denna vers darrade Sultan Nasr ibn Ahmad av fruktan för Gud. Han steg ner från sin tron, tog av sig kronan och föll ner inför Gud. Han sade: "O min Herre, riket är utan tvekan Ditt, inte mitt."
Bönens överlägsna egenskaper eller den höga kvaliteten på att minnas Gud har ingenting att göra med enbart recitation av ord, utan snarare med den bedjandes inre tillstånd. Enligt en hadith "är den som ödmjukar sig den som Gud anser förtjänt av ära" (Sahih Muslim, Hadith nr 2588).
Han är den person som, genom Guds nåd, kan minnas Gud och be till Honom på ett sådant sätt att han åkallar Hans barmhärtighet och välsignelse, och det är som om den som är välsignad med sådan bön har uppnått paradiset på denna jord.
