I hundra år dominerade denna teori mänskligt tänkande. Men sedan avslöjade ytterligare undersökningar att den har kryphål. Den passade inte helt in i skapelsens ramverk. På vissa grundläggande sätt kolliderade den med universums ordning som helhet.
Till exempel finns det frågan om jordens ålder. Enligt vetenskapliga beräkningar har den uppskattats till omkring två tusen miljoner år gammal. Denna period är alldeles för kort för att kunna rymma den evolutionsprocess som Darwin föreställde sig. Det har vetenskapligt visat sig att det skulle ha tagit mer än bara miljoner och åter miljoner år för att bara en proteinmolekyl skulle ha utvecklats.
Det finns över en miljon olika former av djurliv på jorden och minst tvåhundratusen fullt utvecklade växtarter.
Hur kunde de alla ha utvecklats på bara två tusen miljoner år?
Inte ens ett djur lågt ner på den evolutionära skalan kunde ha utvecklats under den tiden, än mindre människan, en avancerad livsform som bara kunde ha utvecklats efter att ha passerat otaliga evolutionära stadier.
En matematiker, vid namn professor Patau, har gjort vissa beräkningar angående de biologiska förändringar som evolutionsteorin postulerar. Enligt honom skulle även en mindre förändring hos vilken art som helst ta en miljon generationer att genomföra. Utifrån detta kan man få en uppfattning om hur lång tid det skulle gå innan en hund, till exempel, förvandlades till en häst. De många förändringar som är involverade i en så komplicerad evolutionsprocess skulle ha tagit alldeles för lång tid för att de skulle ha skett under människans livslängd på jorden.
Som Fred Hoyle uttrycker det i The intelligent Universe: Hur olidligt långsamt genetisk information ackumuleras genom trial and error kan ses från ett enkelt exempel. Låt oss mycket konservativt anta att ett visst protein kodas av ett litet segment i DNA-ritningen, bara tio av de kemiska länkarna i dess dubbelhelix. Utan att alla tio länkar är i rätt sekvens fungerar inte proteinet från DNA:t. Om man börjar med alla tio fel, hur många generationer av kopiering måste förflyta innan alla länkar – och därmed proteinet – kommer rätt genom slumpmässiga fel? Svaret beräknas enkelt utifrån den hastighet med vilken DNA-länkarna kopieras felaktigt, en siffra som har fastställts genom experiment.
”För att få fram den korrekta sekvensen av tio länkar genom felkopiering skulle DNA:t behöva reproducera sig självt i genomsnitt, ungefär hundratusen miljarder gånger! Även om det fanns hundra miljoner medlemmar av arten som alla producerade avkomma, skulle det fortfarande ta miljoner generationer innan ens en enda medlem kom fram till den erforderliga omorganiseringen. Och om det låter nästan inom möjlighetens gränser, tänk på vad som händer om ett protein är mer komplicerat och antalet DNA-länkar som behövs för att koda för det hoppar från tio till tjugo. Tusen miljarder generationer skulle då behövas, och om hundra länkar krävs (vilket ofta är fallet), skulle antalet generationer vara omöjligt högt eftersom ingen organism reproducerar sig tillräckligt snabbt för att uppnå detta. Situationen för den neodarwinistiska teorin är uppenbarligen hopplös. Det kan vara möjligt att gener modifieras något under evolutionens gång, men utvecklingen av specifika sekvenser av DNA-länkar av någon märkbar längd är uppenbarligen inte möjlig” (s. 110).
Och i vilket fall som helst, som Hoyle tidigare hade sagt, ”Är ombytningar av DNA-koden ofördelaktiga eftersom de tenderar att förstöra kosmisk genetisk information snarare än att förbättra det.’
För att lösa detta problem utformades en annan teori, kallad Panspermia-teorin.
Den hävdade att livet uppstod i yttre rymden. Därifrån kom det till jorden.
Men som det visade sig skapade denna teori nya problem. Var i rymdens vidder fanns det en planet eller en stjärna med de förutsättningar som krävdes för att liv skulle kunna utvecklas?
Till exempel finns det inget mer väsentligt för livet än vatten. Ingenting kan uppstå eller fortsätta att överleva utan det. Ändå känner ingen till någonstans i hela universum, förutom jorden, där det existerar. Vi hade då en viss grupp intellektuella som förespråkade en teori om emergent evolution, enligt vilket liv – eller dess olika former – plötsligt uppstod. Men denna teori är meningslös. Hur kan det plötsligt uppstå liv utan ingripande av en yttre kraft – eller Skapare – för att bortse från vilka alla dessa teorier ursprungligen uppfanns.
Faktum är att utan att ta hänsyn till en Skapare kan man inte ge en giltig förklaring av livet. Det finns helt enkelt ingen annan teori som passar in i universums mönster. Eftersom andra teorier är oförenliga med livets natur misslyckas de med att slå rot. Det är verkligen betydelsefullt att framstående forskare från olika områden har ansett det lämpligt att bidra till ett Encyklopedi om Okunnighet, som har publicerats i London. Boken har följande inledning.
"I Encyklopedi om Okunnighet granskar cirka 60 välkända forskare olika forskningsområden och försöker påpeka betydande luckor i vår kunskap om världen."
Vad detta arbete egentligen innebär är ett akademiskt erkännande av det faktum att världens Skapare har format den på ett sådant sätt att den helt enkelt inte kan förklaras med någon mekanisk tolkning. Till exempel, som John Maynard Smith har skrivit, är evolutionsteorin behäftad med vissa "inbyggda" problem. Det verkar inte finnas någon lösning på dessa problem, för allt vi behöver utgå ifrån är teorier. Och utan konkreta bevis finns det inget sätt vi kan backa upp våra teorier.
Enligt Koranen har människan och alla andra livsformer skapats av Gud. Evolutionsteorin, å andra sidan, menar att de alla är resultatet av en blind mekanisk process. Den koraniska tolkningen förklarar sig själv, för Gud kan göra som han vill. Han kan skapa vad han vill utan materiella resurser. Så är inte fallet med evolutionsteorin, som kräver att det ska finnas en orsak till allt som händer. Sådana orsaker kan inte hittas, vilket resulterar i att evolutionsteorin lämnas utan en förklaring – i ett intellektuellt vakuum, kan man säga, medan detsamma inte kan sägas om den förklaring av liv som Koranen erbjuder.
