Sammantaget finns det mer än tolv politiska tankeskolor, som faller inom två breda kategorier: despotism och demokrati. Den första motsätts starkt med motiveringen att det inte kan hittas någon god anledning för en enda individ att tyrannisera hela befolkningen i ett eller flera länder. Även om demokratin hade brett folkligt stöd har den också utsatts för skarp kritik på ett teoretiskt plan.

Hela grunden för demokratin är tron ​​att människor föds lika, med lika rättigheter och att de är fria. Men problemen som drabbar demokratin anspelas på redan i de första raderna av Rousseaus Samhällskontrakt: ”Människan föddes fri och överallt är hon i kedjor.”

Den bokstavliga betydelsen av demokrati – ett ord av grekiskt ursprung – är folkets styre. Men i praktiken är det omöjligt att etablera ett styre av hela folket. Hur kan hela folket styra och styras samtidigt?

Dessutom sägs människan vara ett socialt djur. Långt ifrån att vara ensam i denna värld med friheten att leva som hon vill, är hon en del av samhället. En filosof uttrycker det så här: ”Människan är inte född fri. Människan är född in i samhället, vilket sätter begränsningar för henne”

Hur kan då en folklig regering bildas när hela folket inte kan ha makt samtidigt?

Olika teorier har lagts fram, varav den mest populära är Rousseaus, dvs. att den bör överlåtas till den allmänna viljan, som kan bestämmas genom folkomröstning. Så i själva verket blir folkets styre ett styre av ett fåtal valda individer. Människor må vara fria att rösta som de vill, men efter att de har röstat är de återigen underkastade en utvald grupps styre. Rousseau förklarade detta genom att säga: Att följa sin impuls är slaveri, men att lyda den självföreskrivna lagen är frihet.

Det är uppenbart att detta lämnar mycket obesvarat. När man såg hur lätt demokratiska system förfallit till valbara monarkier var man inte nöjd med Rousseaus förklaring. När de väl hade säkrat folkets röster började demokratiskt valda härskare anta samma roll som monarker hade före dem.

Alla politiska filosofer har fastnat i motsättningar av detta slag. Och det verkar inte finnas någon väg ut ur dödläget. I teorin vårdar de alla idealet om mänsklig jämlikhet. Ändå är mänsklig jämlikhet, i ordets rätta bemärkelse, varken i monarkier eller i demokratier. Om den ena är en dynastiker monarki, den andra är en valbar oligarki. Under 1700- och 1800-talen reste sig folket i stort uppror mot monarkisk regering.

Men fria från det kungliga styret fann de att de inte hade det mycket bättre i och med att de var tvungna att resignera och styras av en utvald grupp av "folkets representanter", medan de gamla monarkerna hade gjort anspråk på att vara "Guds representanter på jorden". Detta var den enda skillnaden mellan de två.

Även den så kallade "representationen" av folket är ifrågasättbar. Ta exemplet med de brittiska konservativa som på ett år vann en avgörande seger och vann en total majoritet på 144 platser. När det gäller röster har dock den konservativa andelen av rösterna (43 %) minskat sedan 1979, dvs. vad gäller platser hade de konservativa vunnit en massiv total majoritet. Men vad gäller röster kunde de bara uppbåda 43 %.

Kan detta sägas vara verkligt representativt för folket? 

Människans misslyckande på detta område har sammanfattats i dessa ord: ”Den politiska filosofins historia från Platon fram till idag visar tydligt att den moderna politiska filosofin fortfarande står inför de grundläggande problemen.”19

I både demokratiska och despotiska regeringssystem överlämnas makten till en enda eller ett fåtal utvalda individer. I ingetdera systemet kan alltså människor sägas vara jämlika, inte ens under demokratin, som har misslyckats med att producera jämlikhet trots att den formulerats i dess namn. På grund av inneboende motsägelser har detta system likaledes producerat motsatsen till vad som var avsett.

Faktum är att det bara finns en politisk filosofi som inte motsäger sig själv och det är den filosofi som Koranen lägger fram. Koranen säger att endast Gud har rätt att styra över människan:

”Har vi något att säga till om i frågan?” frågar de. Säg till dem: ”Allt ligger i Guds händer” (3:154).

Idén om Gud som suverän skapar ett sammanhängande tankesystem, fritt från alla former av motsägelser. Men när människan anses vara suverän är det oundvikligt att det finns motsägelser och inkonsekvenser i de politiska teorier som utvecklas. Målet för alla politiska teorier har varit att utrota uppdelningen mellan härskare och undersåtar. Ändå har inget mänskligt system, oavsett dess natur, kunnat göra detta.

I både det demokratiska och det despotiska systemet har mänsklig jämlikhet förblivit ett ouppnåeligt ideal, eftersom makten alltid har varit tvungen att läggas i händerna på ett fåtal individer, medan andra blir deras undersåtar. Denna skillnad kan bara försvinna när Gud anses vara suverän. Då är den enda skillnaden som återstår mellan Gud och människan. Han är Härskaren, alla är Hans undersåtar.

Alla människor är lika inför honom. Det finns ingen uppdelning och ingen åtskillnad mellan människa och människa.