I mars 2002 uppstod ett nytt koncept bland arabländerna i samband med en möjlig lösning på Palestinafrågan. Och det var att om Israel drog sig tillbaka till 1967 årsgräns, skulle arabländerna erkänna landet. I ett samtal med en judisk person presenterade en utbildad arab detta förslag för honom. Den judiske personen svarade leende: "Kära granne, du är för sen."
Ovanstående förslag från araberna verkar trevligt, men i praktiken är det inte genomförbart.
Det är en bitter verklighet att för araberna, vad gäller frågan om Palestina, hade det som var möjligt 1917 blivit omöjligt 1948. På samma sätt förblev det som var möjligt för dem 1948 inte längre möjligt 1967. Likaså förblev det som var möjligt för dem 1967 inte möjligt för dem 2002. Dessa fakta, oavsett hur bittra de än må verka, är en historisk verklighet, och att förändra historien är helt enkelt inte möjligt för någon – varken för araberna eller för någon annan.
År 2002 var det som var möjligt för araberna vad gäller frågan om Palestina bara en sak – och det var att de skulle acceptera vad de än hade fått i form av Gaza och Västbanken och bygga sin framtid på detta territorium. Men tyvärr, som ett resultat av det opraktiska ledarskapet hos deras känslodrivna ledare, är det inte längre säkert att dem ens kan få behålla detta territorium .
Araberna borde veta att de inte kan uppnå någonting genom våldsamma rörelser som Hamas och Intifadan. Genom negativa handlingar kan inte positiva resultat uppnås. Rörelser som Hamas och uppror som Intifadan är i själva verket helt enkelt ett uttryck för känslomässig reaktion. Och i denna verklighetsbaserade värld kan känslomässiga omvälvningar inte producera några meningsfulla resultat.
Faktum är att lösningen på en fråga som råder i nuet aldrig kan ske utifrån det förflutna. Lösningen på ett nuvarande problem sker alltid utifrån nuet. Detta är en oåterkallelig historisk lag. Inget undantag från denna lag är möjligt för någon.
