Det var den 16 juli 2004. Det var en mycket varm dag i Delhi. Ljuset släcktes under en lång period på eftermiddagen. Takfläkten stannade. Jag satt i mitt rum i den där julivärmen. Länge stannade jag i detta tillstånd. Till slut tändes ljuset igen och fläkten började fungera.
Det var en plötslig upplevelse. I samma ögonblick som fläkten började rotera svalnade kroppen. Det verkade som om nödens timme hade kommit till sitt slut och tröst hade återställts. Vid den tiden påmindes jag om två traditioner från islams profet där det står tydligt att världen för en troende är en plats med stor svårighet eller nöd. (Sahih Muslim, Hadith nr 2956)
Men när den troende lämnar denna värld efter döden, kommer han plötsligt att befinna sig i Paradisets trädgårdar. (Sunan Ibn Majah, Hadith nr 4262). Det svåra världsliga livet med lidanden kommer plötsligt att ta slut, och exakt samtidigt börjar livets bekvämlighetsfas.
När jag hade denna upplevelse väcktes de latenta andliga känslorna som är gömda i naturen. En materiell händelse hade förvandlats till en andlig händelse. Dessa ord kom till mina läppar: "Må Gud göra detsamma för mig när tiden är inne för mig att lämna världen." Då borde det vara ett ögonblick då det plötsligt är som att lämna en period av lidande och gå in i en period av bekvämlighet.
Andlighet är verkligen en intellektuell resa, en resa som tar en från materialism till en värld av mening.
Denna resa sker på en inre nivå. Andra är uppenbarligen inte i stånd att se eller förstå denna resa, men resenären känner den djupt. Andlighet gör en till en människa. Den person vars liv saknar andlighet är inte annorlunda än djuren.
