Solen går upp, dess ansikte strålar, och den lyser på oss, som om den förmedlar ett budskap. Men innan den kan tala går den ner. Ett träd spricker fram med grenar rikt lastade med löv. Havet rör sig oavbrutet och vaggar våg efter våg. Alla dessa vill säga något. Men en människa går helt enkelt förbi dem, utan att lyssna på deras kallelse. Himlens höghet och jordens skönhet – allt detta är dimensioner av detta universella program. De har så mycket att förmedla, men människan lånar dem inte sitt öra. Han tror att de är stumma.
Är detta härliga universum ett museum av stumma varelser? Nej, inte alls! Faktum är att alla dessa saker har ett budskap från Gud, som de fortsätter att sända ut på ett evigt, tidlöst språk. Men människan är så försjunken i andra ljud att han inte hör universums tysta röst.
En gång, under en resa, steg jag av tåget vid en mellanstation för att be min bön. Jag frågade några människor på perrongen var väster var för att bestämma rätt riktning för bönen. Men ingen hade ett svar på den enkla frågan! Jag tänkte för mig själv: "Solen gryr här varje dag – det är en lysande sanning. Men dessa människor är så försjunkna i sig själva att de inte har någon aning om öst eller väst!
Hur ska de då veta vilket budskap solen förmedlar, varje dag i sina liv, på sitt tysta språk?"
Tåget stannade vid en annan station, och jag steg av och stod på perrongen. Solen hade just gått ner. Det var en vacker scen – höga träd silhuetterade mot den blekröda himlen som var strimmig av moln. ”Skönheten i allt detta kommer från deras höghet!” funderade jag. ”Men en människa är inte beredd att bestiga sådana höjder. Hon lever inte på trädens, solens, molnens höjder. Istället vältrar hon sig i ytligheter, i personliga intressen, falska vänskaper och småaktiga fiendskap.
Istället för att resa med resten av universum föredrar hon att förbli instängd i sitt lilla skal. I en värld där en himmelsk miljö väntar henne tvingar hon sig själv att leva i helvetet. Detta är grundorsaken till varje form av ondska i människovärlden. Om en individ skulle leva på den höga nivån i resten av universum, skulle hennes liv vara lika vackert som de vackra saker som uppenbarar sig i naturen!”
