Ingenting tillkännager alla dessa gudomliga välsignelser som sådana. Till exempel är den globala tillförseln av syre evig. Men människan har aldrig fått detta tillkännagivet för sig. Det finns många sådana gudomliga välsignelser som människan tar emot hela tiden. Men hela denna process fortsätter utan att nämnas.
Hur ska en person i en sådan situation uttrycka sin tacksamhet eller sitt erkännande som en handling av tillbedjan? Det finns bara ett sätt att göra det. Det vill säga, man bör fortsätta att upptäcka Guds välsignelser genom kontemplation.
Tacksägelse följer naturligt efter att man upptäckt sina välsignelser. Den som aldrig gör en sådan upptäckt kommer säkerligen aldrig att kunna visa någon tacksamhet.
Det är därför som så stor vikt läggs vid reflektion i traditionerna. Enligt en tradition: "Det finns ingen tillbedjan som är lik reflektion" (Shu‘ab al-Iman, al-Bayhaqi, Hadith nr 4326). Kontemplation innebär allvarligt tänkande. Tänkandet sker i sinnet och är källan till alla våra handlingar. Ju mer man tänker, desto djupare mening kommer man att upptäcka.
Detsamma gäller tacksägelse. Det är bara genom att tänka som någon upptäcker Guds oändliga välsignelser.
Med denna upptäckt svämmar ens hjärta och sinne över av tacksamhet. Ju större känslan av upptäckt, desto större grad av tacksägelse. Det är kontemplation som leder en till upptäckt och till förhöjda nivåer av tacksägelse.
