Bön är i själva verket ett uttryck för ens hjälplöshet gentemot Gud. Det sannaste uttrycket för hjälplöshet frambringas endast genom fullständigt erkännande av Guds storhet. Som ett resultat av upptäckten av Guds storhet föds känslan av total hjälplöshet inom en.
Att utföra en dua är i själva verket ett sätt att uttrycka sin känsla av hjälplöshet.
Aafiah (välbefinnande) betyder ett liv i frihet från sjukdom och ett fridfullt liv i världen. I det världsliga livet är hälsa och fred utan tvekan Guds största välsignelser. För att utmärka sig i någonting behöver man denna typ av aafiah. Att hitta ett liv i hälsa och trygghet är inte en mänsklig prestation; Det ges till en individ av Gud. Det är på grund av denna betydelse av aafiah som en person bör fortsätta be till Gud om det.
Aafiah har ingenting att göra med rikedom eller materiella källor till tröst. Aafiah handlar helt och hållet om mental frid. Denna mentala frid ges till en person genom speciell gudomlig välsignelse. En person kan verkligen engagera sig i åminnelse av Gud, dua, dyrkan och gudsförverkligande endast när han är välsignad med ett liv i fred och trygghet.
I detta fall vore det rätt att säga att det största vi bör be Gud om är aafiah, snarare än rikedom eller materiell bekvämlighet.
