En människa är utan tvekan det största mästerverket av gudomlig skapelse. Om du uppfattar din existens på detta sätt kommer du att få en stor våg av känslor av erkännande av Gud. I ditt inre kommer du att känna att Guds välsignelser över dig är så stora att inga mänskliga ord räcker till för att beskriva dem.
Denna upptäckt kommer att ge dig en utmärkt referenspunkt för bön. Du kommer att ropa: ”O Gud, du överöste mig med så stora välsignelser i denna värld, kommer du att beröva mig dina välsignelser i världen efter detta? Kommer du att överlämna ditt mästerverk till helvetet?”
Men det är märkligt hur människor har misslyckats med att inse sig själva som mästerverk av gudomlig skapelse. Alla tillskriver sig själva all storhet – som en fråga om personlig prestation. Som ett resultat lever alla i och för sig själva. Alla intar den höga grunden av stolthet.
Alla, medvetet eller omedvetet, tror att de är allt i allt. Det finns andra typer av människor som är hängivna till personlighetskult. När de ser storhet i sina helgon eller guruer, tillskriver de det till dessa människor och börjar sedan dyrka eller vörda dem.
Den storhet som de borde ha tillskrivit Skaparen har de istället tillskrivit den skapade. Som ett resultat har de sänkt sig till dyrkan av skapelsen snarare än Skaparen.
