I det ögonblick man avskiljer sig från andra saker än Gud, känner man omedelbart att man har kommit så nära sin Skapare som det är mänskligt möjligt att komma. Man börjar uppleva Guds närvaro runt omkring sig.
Nivån av närhet till Gud beror på nivån av personlig insikt om Gud.
Till exempel behöver alla otaliga saker för att överleva i denna värld. Men ingen människa är skaparen av alla dessa saker. Någon annan har skänkt dem till mänskligheten, och Gud är utan tvekan den Givaren. Gud, den Högsta Tillvaron, är den enda Givaren. Det är utan tvekan tack vare Guds ensidiga välsignelser som man kan existera i denna värld. Om – om än för ett ögonblick – denna kedja av välsignelser bröts, skulle en person inte längre kunna försörja sig själv.
När en individ upptäcker Gud som sin välgörare, väller en källa av kärlek till Gud helt naturligt upp i hans själ. Då blir han förkroppsligandet av den verklighet som beskrivs sålunda i Koranen: "De som tror älskar Gud mest." (2:165). Koranen föreskriver självnedböjelse som nödvändig för närhet till Skaparen: "Fall ner dig och kom närmare Gud." (96:19)
Vad är denna självnedböjelse?
Det är i själva verket den hyllning som görs av en som är fylld av kärlek och fruktan för Gud: med dessa intensiva känslor faller han ner inför sin Herre – denna typ av nedböjelse är som en gudomlig uppstigning för den troende.
