Översättningen av detta kapitel är följande:

"All lovprisning tillkommer Gud, universums Herre; den Nådige, den Barmhärtige; Herren över domedagen. Dig allena dyrkar vi, och till Dig allena vänder vi oss för hjälp. Led oss ​​till den raka vägen: vägen för dem Du har välsignat; inte för dem som har ådragit sig Din vrede, inte för dem som har gått vilse" (1:1-6)

Den första versen i detta kapitel är: "All lovprisning tillkommer Gud, universums Herre". Detta är Koranens kärna. Koranens grundläggande budskap är att människan måste vara tacksam mot Gud, människan måste erkänna Gud den Allsmäktige. Människan måste anta ett liv som är gudorienterat. Alhamdulillah täcker alla dessa andliga värden.

Gud den Allsmäktige har skapat människan som den överlägsna livsformen. Han har försett henne med alla de gynnsamma saker som utgör livsuppehållande systemet. Han skapade jorden, som är den enda planeten som är gynnsam för mänskligt liv.

Han gav människan ett sinne med enorm potential. Det är sinnets mirakel att människan kunde skapa en civilisation. All vetenskap är bara en produkt av sinnets verk.

I en sådan situation är det helt naturligt att människan måste erkänna Skaparen genom att säga: Alhamdulillah. Utan detta erkännande har människan ingen rätt att leva på denna planet jorden. Det är detta erkännande som ger en legitimitet att leva på planeten jorden och njuta av alla de gåvor som Gud skapat i denna värld.

Sedan kallar den andra versen Gud för "den Nådiga, den Barmhärtige". Dessa är också ord av erkännande. När människan upptäcker att hela världen är så gynnsam för henne att det verkar som om den skapades enbart för henne, tvingas hon att tro att Skaparen inte bara är en skapare: han är en välvillig skapare i ordets fulla bemärkelse.

Denna upptäckt förstärker bara Alhamdulillahs anda. Denna upptäckt genomsyrar honom med en anda av kärlek till Gud. Han blir inte bara en troende, utan hans högsta angelägenhet blir Gud.

Den tredje versen i detta kapitel hänvisar till Gud som: "Herre över domedagen". Detta uttryck är en naturlig del av människans tro på Gud. När Gud skapade människan och gav henne så många goda ting, var det naturligt att människan skulle bli ansvarig inför sin Skapare. De som missbrukar sin frihet kommer att straffas av Gud och de som använder sin frihet på rätt sätt kommer att belönas. Varje välsignelse medför ansvar och människan är verkligen inget undantag från denna regel.

Den fjärde versen i detta kapitel lyder: "Dig allena dyrkar vi, och till Dig allena vänder vi oss för hjälp". Detta är människans verkliga svar på sin Skapare. Människan måste dyrka Gud. När människan försöker erkänna sin Herre böjer hon sig automatiskt inför Honom, det vill säga, hon kapitulerar. Och hennes insikt om Gud tvingar henne att söka Guds hjälp, eftersom Han är en givare och människan är en mottagare i denna värld. Detta är kärnan i ekvationen mellan människan och Gud.

Den femte versen i detta kapitel lyder: ”Vidled oss ​​till den raka vägen”. Detta är också ett automatiskt svar från människan till sin Gud. Människans förståelse av verkligheten säger henne att den största välsignelse hon kan be om från Gud är rätt vägledning. Rätt vägledning är ett måste för människan. Och det är Gud ensam som kan sätta människans fot på den rätta vägen. Överväldigad av sina känslor av förpliktelse mot sin Skapare säger hon: ”O Gud, visa mig den rätta vägen.”

Den sjätte versen i detta kapitel lyder: ”Vägen för dem du har välsignat; inte för dem som har ådragit sig din vrede, inte för dem som har gått vilse”. Denna vers är en utarbetning av ovanstående verser i kapitlet.