Han gav sig av till Medina en fredagsmorgon. När han kom in i staden fann han att alla människor, män, kvinnor och barn, hade kommit för att ta emot honom. Kvinnorna stod på hustaken och sjöng glädjesånger.
De hade alla köat på båda sidor av gatan för att ta emot honom. Alla ville ha profeten som sin gäst när profeten kom in i staden. De mer ivriga höll i kamelens tyglar och ville att profeten skulle stiga av framför deras dörrar och gå in i deras hus. Profeten vägrade dock artigt och sade:
”Lämna min kamel ifred. Hon står under Guds befallning; hon kommer att stanna där Gud vill att hon ska stanna.” Den stannade slutligen vid en plats som tillhörde två föräldralösa barn, Sahal och Suhail, från Banu Najjar-stammen. Profeten steg av hästen och sade: ”Det verkar som att det är här Gud vill att vi ska stanna.” (Al-Sirah al-Nabawiyyah - Ibn Hisham, vol. 1, s. 494)
Profeten köpte den marken för att bygga en moské och några rum för sina fruar. Efter att ha avgjort denna fråga frågade profeten vem som bodde närmast platsen. Abu Ayyub Ansari sa att hans hus var det närmaste och bad profeten att vara hans gäst. Så profeten stannade i sitt hus i ungefär sju månader. Under tiden byggdes hans hus.
Från den dag profeten kom till Yathrib kom det att kallas Madinatun-Nabi eller ”Profetens stad”.
Profeten gick in i Yathrib den 17 september 622 e.Kr. Detta år utsågs senare av kalifen Umar till det första året av den islamiska eran, eftersom denna händelse ansågs vara den viktigaste i islams historia.
